Älgjakt på Persbo

Teamwork när belysningen sattes i granen

En traktor med en rutinerad kusk var allt som behövdes när belysningen sattets i granen. Svårast är det för den som hänger i krokig arm i skopan!

 

Granen framför flaggstången försedd med lågenergilampor av ledtyp, bra miljöval!!!

 

Kusken ser nöjd ut

 

 Älgkviga skjuten på Persbo men inte helt utan dramatik 

Onsdagen den 19 december, snödjup runt 40 cm. Ute på öppna ytor där snön lagt sig på gräs och annan vegetation räckte inte stövelskaften till utan du sjönk ända ner till fast mark vilket bl a ställer till det för våra jakthundar. En älghund utsätts för stora risker vid kontakt med älg när snödjupet ligger runt halvmetern. Väljer man att släppa bör hunden vara rutinerad och inte allt för het. Stefan som var inbjuden hundförare insåg detta redan efter första släpp och byte hund ganska omgående, klokt. Den rutinerade hunden släpptes sedan på två älgar som hade varit synliga under morgontimmarna. Runt lunch gick en av dem i pass hos Stefan som fällde den med ett välriktat skott.

Undertecknad planerade hämntning av älgen som låg lite illa till ca 200 m från skogbilväg. Tanken var att vi skulle dra ut den med hjälp av snöskotern men den ville inte gå rent utan tjyvstannade hela tiden. Vi hämtade i stället en av fyrhjulingarna. Decembereftermiddagar är som bekant väldigt korta och mörkret kommer fortare än man anar. Vi försökte ta oss in till kvigan söderifrån men hamnade i riktiga stenskravel. Nytt vägval måste till och nu hade mörkret börjat lägga sig. Stefan och jag pulsade fram till älgen för att därifrån försöka hitta lämplig körväg. Kvigan var inplottad på GPSen så den var inte svår att hitta men vägen ditt var desto krångligare. Jag platsade Stefan med en pannlampa vid älgen. Själv letade jag mig tillbaka till fyrhjulingen och började köra mot älgen. Nu var det mörkt och jag hade dålig koll på var jag skulle lämna den stig som jag valt att köra på. Jag stannade mitt i skogen, lämnade fyrhjulingen för att rekognosera lämplig färdväg genom den obanade terrängen i 40 cm snö. Efter en stunds fotvandring utan ficklampa hittade jag Stefan mest tack vare skenet från pannlampan. I min enfalld trodde jag att jag kunde gå mina egna spår tillbaka till fyrhjulingen men det var inte det enklaste. I mörkret är det inte helt lätt att skilja mina spår från älgspår och andra spår som jag korsade. Tur för mig var att månen kommit upp över horisonten. Jag använde den för att hålla kurs och hittade fyrhjulingen till slut. Att kör min löpa till älgen var bara att glömma utan nu fick i stället månen hjälpa mig tillbaka till älgen. Efter en hel del fastkörningar och med Stefans hjälp lyckades jag hitta rätt till slut. Jag har inte vinschat och kört så mycket terrängkörning sedan jag slutade som plutonchef i försvaret under 80-talet. Jag saknade en pulka till älgen som nu i stället hängde och dinglade i pakethållaren på väg ut ur skogen. Vi nådde till slut körvägen och klockan hade väl passerat 18. Nästa bekymmer var, - hur vi skulle göra med kvigan. Alternativ ett vara att lämna den vid vägkanten till dagen därpå. Det andra alternativet som också genomfördes var att använda skotersläden och dra den till Davidsbo. Två man och 200 kg älg på en skotersläde såg till en början ut som en omöjlig operation men vi lyckades till slut att lasta kvigan. Transporten till Davidsbo var sedan helt odramatisk. Djurkroppen var fortfarande varm när vi kom hem. Jag vågade inte låta henne ligga kvar på pulkan utan lastade om henne med hjälp av fyrhjulingsvinschen till en släpkärra. Transporterade sedan kvigan till slaktboden på Löjtnantsgården där hon hängdes upp för avsvalning. Nästa dag ägnades åt avpälsning och kötthantering.

Alla jaktdagar i livet ser inte lika ut men framförallt så märker jag av att min kropp har blivit något, bara något äldre med åren!

Kvigan är lastad på skotersläden och på väg till Davidsbo

 

När det är lågt i tak får man hitta andra lösningar när pälsen skall av. Ett rör genom bröstkorgen fungerade denna gång som lyftanordning.

 

Fyra delar putsade och klara för mörning

 

Rasthagarna vintertid

Vi försöker att hålla hundarna ute i hagarna så mycket det bara går trotts snö och minusgrader. Vid sträng kyla blir det bara korta perioder för rastning och lek.

 

Drevrarna gillar att leka i snön

 

Håkan